… Ibland förvånas jag totalt över hur våra kroppar lyckas orka och hålla igång på så lite sömn som småbarnsåren ofta innehåller! Vi har insett att vi denna gång har berikats med en väldigt lugn och enkel bebis, vilket är himla tur i då storebrorsan vaknar härjandes flertalet gånger per natt. Ja härjandes känns som ett ytterst passande ord. Han somnar i sin säng men kommer ofta in till oss under natten, sällan tyst intassandes utan snarare skriker han in någon av oss (oftast Simon) och vill bli buren in till vår säng för att sedan ha väldigt spännande önskemål.. Som inatt när vi hämtat in honom, skrikandes krävde han att få vatten och i mörkret höll jag fram en kopp med vatten som (utan att han varken hade smakat eller sett i ljus) beordrade var för varmt och ”inte fullt nog”. Han skulle ha mer vatten i koppen för att kunna dricka, annars funkade det helt enkelt inte. Som den enormt tålmodiga mamma jag är (i alla fall de första tio minutrarna hehe) förklarade jag att koppen var full med nytt upphällt kallt vatten. Vilket inte godtogs utan istället besvarades med mer skrik. Och där hade vi dygnets första provtagning av gränssättning. Ja, det är fascinerande hur stark vilja en tvååring kan ha. Denna vecka har jag insett att vi är inne i den mest prövande perioden i vår föräldraroll hittills – att vi aktivt nu måste definiera hur och vart vår gränssättning ska se ut då vi prövas samtliga av dagens timmar. Det vill säga sätta ner foten cirka hundrafemtiosjutton gånger per dag och möta hårt motstånd, när man redan är helt slutkörd som utgångsläge. Det är kul! Pjuh! Denna vecka brakade det dock samman för mig och tårarna öste ut över mina kinder okontrollerbart. Jag behöver mina 10 timmars sömn i vanliga fall, men att nu leva snålt med upphackad sömn av inte bara amning utan också tvåårstrots är inte direkt finemang för kroppen. Att sedan väckas 6:30 var morgon av ett resonemang i stil med ”går du inte upp på studs mamma så drar jag lillasyster i håret, eller det gör jag nog ändå förresten”. Och så kör vi på en heldag med tålamodstestande på det. Småbarnsåren alltså, you gotta love’em! Fast sedan får man inte glömma de fina stunderna också, de som väcker fascination över hur enormt mycket värme och obeskrivlig omtänksamhet det kan finnas i samma lilla tvååriga hjärta. Vilken känslokarusell!
Veckans insikter: 1. Jag behöver verkligen hitta fler andningspauser i vardagen som får mig att kunna ladda om istället för att tro att jag magiskt bara kan köra på och 2. Nu om någonsin handlar det om att vara snäll mot sig själv och känna att det man gör duger (vilket jag alltid försöker tänka, men nu är det livsviktigt!). Tänka att man är bra nog, ja rent av bad ass! För mig hjälper det dessutom att tänka på att hur rackarns intensiv och tuff småbarnsåren än är så är det temporärt och en så ytterst liten del av mitt liv!
Nu ligger Vivianna och snoosar bredvid mig och jag ska strax meditera en stund innan jag går ner för frukost. Igår var vi på inflyttningsmiddag hos min svägerska, idag väntar julbord i skärgården med min pappas familj. Och ikväll Escape Room och middag ute med Simons, då får Lilleman stanna hemma hos min mamma med man och mysa. Imorgon står det ett kryss över hela dagen i min kalender- vår återhämtningsdag. Det är inte optimalt med så mycket inbokat på en helg i detta skick, men vi tar allt i vår takt och känner inga krav på att vara mer sociala än vi orkar. För det är också rätt skönt att få bryta av vardagen och fint för J med ett par extrahänder och ny energi från andra familjemedlemmar.
Hoppas ni får en fantastisk helg! Ska ni göra något speciellt?
Just ja! I Sveriges första magasin för vegoföräldrar ”Barn och vegoliv” hittade vi våra ekovänliga doftljus. Då blir man lite extra stolt i hjärtat!
Comments