Efter att förkylningens sista sega symptom äääntligen har lämnat min kropp så snörade jag idag på mig joggingskorna och stack ut. Jag körde 3 kilometer med ett snitt på 6.58 min/km och med en kropp som protesterade av ovana och konditionsbrist. Som att börja på noll skulle man säga, milt sagt, utan överdrift. Hehe! Men jag har en rackarns stark vilja och nyfikenhet att se om jag på 16 månader kan lyckas springa ett marathon. Drygt 42 kilometer i ett svep, i kuperad terräng och varmt klimat. Det blir spännande och inte minst att se hur det kommer påverka mig mentalt. Själva tidsresultaten lägger jag ingen vikt vid som en prestation i sig, utan är enbart ett roligt sätt att få följa den häftiga utveckling som kroppen gör. Så länge det känns bra och är roligt så kommer jag fortsätta!
De senaste månaderna har jag konstaterat hur min utmattningsdepression för fyra år sedan och den kroniska stress jag levt med, allt för att prestera duktigt och som förväntat, har satt sina spår i mitt psyke. Hur mitt minne är utslitet, min simultanförmåga är så gott som obefintligt och koncentrationsförmågan lyser med sin frånvaro. Min hjärna sa helt enkelt inte bara ifrån på skarpen där och då, den skadades på riktigt. Något som kan ske när påslaget av stresshormonet kortisol blir långvarigt. Fysisk aktivitet och även meditation kan reparera dessa ”skador” och jag ser så galet mycket fram emot att få möta skillnaden i en vardag med regelbunden löpning. Shit vilken resa det ska bli!
Comments