TACK UNDERBARA NI FÖR ALLA LYCKOÖNSKNINGAR! Som alltid överöser ni mig med kärlek och det känns så härligt att ha denna mysiga och personliga relation till er. Som jag skrev igår så kommer jag börja uppdatera bloggen oftare och bjuda in er till att följa vår resa till en större familj ur ett mer giftfritt, hälsosamt och holistiskt perspektiv. Plus en himla massa recept, såklart, då denna mama KONSTANT är hungrig! Det känns så himla häftigt att få uppleva ännu en graviditet och av naturliga skäl har det tagit tid att förstå att det faktiskt är på riktigt. Att bli fråntagen en så stor dröm som ett missfall innebär sätter så djupa spår, på gott och ont. Gott för att man aldrig mer tar det som en självklarhet att få barn och istället lär sig värdesätta gåvan. Ont för att det stundvis kan vara svårt att njuta utan att känna överhängande rädsla för att när som helst förlora den glädje man bär på när man väl har turen att bli gravid igen. Fram tills ultraljudet i vecka 13 har jag inte riktigt vågat tro på att det ska gå vägen (inte så jättebra för någon som tror på attraktionslagen, men verkligheten) och bar på en sådan ångest när barnmorskan smörjde in min mage med gel och satte ultraljudsstaven mot dess hud. När krabaten därinne uppenbarade sig tillsammans med sitt slående hjärna och lekfulla händer som satte tummen i mun släppte den ångestladdade stämningen som sekunden innan varit tung som cement. Simons hand blev fastare i min och nu jäklar, nu är vi påväg. Beräknat datum 2 september, vilken höstpresent!
Vi plussade innan jul och när jag reste till Florida och Mexiko med Jonathan i januari så slog tröttheten till utan dess like och sedan dess har det hållit i sig. Jag somnar oftast ofrivilligt när jag nattar Lilleman på kvällarna och sover minst 10 timmar per natt, vaknar pigg men känner hur energin dalar efter lunch. Inte så konstigt och väl värt att respektera, blotta tanken på vilket jobb kvinnokroppen gör som gravid känns nästintill magisk. Och jag försöker använda min energitank så smart som möjligt genom att lägga viktiga möten och playdates innan lunch och ta ledigt på eftermiddagarna. Förutom tröttheten så har jag mått oförskämt bra. Ja hehe, förutom en hel del humördippar -det är nämligen oftast så vi märker att jag är gravid – jag blir fruktansvärt irriterad på Simon utan anledning och logik… Något som vi flera gånger sekunden senare har brustit ut i gemensamt gapskratt åt. 😉
Jonathan, som strax fyller två, har greppat idén om ett syskon fascinerande bra och så fort någon nämner bebis så går han fram till mig, drar upp min tröja och pekar på min mage. Jag smälter vid blotta tanken på att vår lilla ”Banda” (som han kallar sig själv, baserat på att hans Mini Rodini overall föreställer en panda) ska bli storebror. Tanken att se mig själv som en tvåbarnsmamma är fortfarande överväldigande, definitivt en spännande blandning skräckblandad förtjusning och lycka. Det är så mäktigt stort, men samtidigt så svårt att föreställa sig eftersom att man inte känner det lilla livet. Med första barnet var min iver så längtande att de 40 veckorna gärna fick flyga fram i raketfart, nu känner jag att jag uppskattar att man har nio månader på sig att få smälta att ens liv ännu en gång ska förändras och förbereda sig mentalt på att ens roll i livet ska utvecklas. Men som jag längtar!
Lilla Banda har somnat sittande i soffan här bredvid mig (när händer det någonsin innan nattning?!) till Pippi Långstrump och det innebär att jag kan njuta av ett par avsnitt Suits innan sängdags.. Jag ska inte ropa hej för fort, klockan är ju redan 19:20, mycket möjligt att jag somnar själv om fem minuter. 🙂 Puss
Den ytterst lilla förnimmelsen av första gravidmagen i vecka 7, Mexiko, eller bara alldeles för mycket frukt…
Comments