Idag satt den! 10 kilometers löpning, EN MIL, BAM! På sex veckors tid, utan några benhinnor som spökar eller andra kroppsdelar som ömmar. Med rejäl vila därimellan. Och då utan att pressa kroppen, för att istället faktiskt lyssna in och utforska hur många löpsteg som känns okej just idag. Och med Simon som inspiration att våga öka, han satte 12 kilometer i veckan, fantastiskt. Det är fortfarande tungt, men inte olidligt. Ännu inte meditativt under själva rundan, men rackarns härligt efteråt.
Jag börjar också se mönster på vilket stadie min kropp mår bäst av att springa i. Att jag kan påverka resultatet en hel del genom att planera när löpturen ska ligga i förhållande till matintag och hur mycket vätska som behövs under denna intensiva värme. Men jag är också ödmjuk inför att ibland är min kropps dagsform inte optimal för att ge sig ut alls. Som igår. Igår gav jag mig ut kvällstid, med längtan i fötterna och med perfekt timing till när jag ätit. Ändå gnagde känslan av att jag kände mig extra känslomässigt skör och trött från några extra slitiga dagar med barnen. Det till trots gav jag mig ut, klickade igång appen som dokumenterar min löpning och började springa. Efter två hundra meter kändes benen tunga som cement, jag överöstes av känslor och tårarna började svida bakom ögonen. Jobbiga känslor behövde få komma ut och jag mötte dem, stannade i dem, gav dem utrymme. Jag avbröt direkt, gick hem och storgrät hulkandes för att det var exakt vad jag behövde göra, få gråta ut känslor. Jag accepterade min kropps behov, vilket jag tror är så viktigt. Och voila, idag gick det bättre!
Eftermiddagen spenderades därefter ute i skärgården med Simons familj. Vi åkte ut med båten och la till på en ö. Vi badade, åt en himmelsk god vego-taco som min svärmor lagat, rawfood bollar (som vi slängt ihop med improvisation fem minuter innan vi åkte) och bara hängde. Mys!
Jag hoppas att ni har en fantastisk helg!
Comentários